aupairusa

Samtidigt som allt är nytt och spännande är det samtidigt lite läskigt, inte för att jag inte gillar att prova nya saker, utan för att man blir osäker. Osäker på hur man ska hantera olika situationer, osäker på vad som är rätt och vad som är fel, eller om det finns ett mellanting. Osäker på vad som ska hända, osäker på situationen. Osäker för att allt är nytt. Alla du möter är ett nytt ansikte, ett nytt namn. De trygga bekanta ansikterna finns inte längre där när du behöver prata, prata lite djupare, visst det finns telefon (som inte fungerar än), visst att det finns datorer, men det är inte som att sitta i soffan hemma nere i källaren och bara prata. Om saker som hur dagen har varit, hur folk beter sig osv, jag saknar det. För jag skulle behöva tjata av mig med någon, någon jag känner och som jag litar fullständigt på. Om jag inte hade tagit ett bekymmer i taget vet jag inte hur det hade gått. Och att jag varit så lugn och trygg i mig själv som jag ändå anser att jag är, inverkar nog en del med. Jag har bara använt facebook för att prata med er där hemma hittills och jag saknar er, men telefonen ska fixas snart! Och då ringer jag gratis! Antar detta inlägget blir mer som terapi för mig själv, känns skönt att kunna skriva ner det på något sätt även om det mest blir svammel som ingen orkar läsa.

Har haft ett problem jag desperat behövt någon att prata med om och Lina vi har gått igenom varje steg i au pair processen och även om du inte vet det så har du varit min räddning på facebook när jag varit nära att flippa ur redan innan vi åkte! Jag ville inte säga något först, för jag ville lösa det själv, utan att oroa någon där hemma.
Bra, dåligt, jag vet inte. Så flippa inte ur nu! För jag gjorde inte det, eller jo kanske inombords. För er som inte vet så är barnaga inte förbjudet i usa och för mig var det extremt viktigt att det inte förekommer i huset jag ska bo i! Och vi har pratat i telefon och över mejl några månader innan jag åkte och de garanterade att de inte slog sina barn som bestraffning.

Men när jag kom hit så smått hotade de med stryk och jag vet inte om det var jag som var överkänslig, men jag reagerade direkt och det tror jag alla i min sits hade gjort för man analyserar verkligen allt. Jag liksom frös till och hjärnan gick minst sagt på högvarv om hur jag skulle takla detta. Spring, säg till, säg inget, vad, hur?! Nästan min första dag, hur gör man? jag fortsatte tänka förbrillt, för detta funkar inte! Hur gör man?! Säg hey, What the fuck are you doing!? verkade inte som en bra idée även om det var lockande, istället valde jag att iakta. Vill bara sticka in med att de bara hotade har inte sett något eller så, för då hade jag haft riktigt stora problem! Så har gått runt och funderat på hur jag ska säga fråga, så igår tog jag mod till mig och styrde in Sharin och Dave på barnuppfostran när vi pratade och talade återigen om min uppfattning om det, och la styrka på att jag inte tolererade att man slog barn och att det finns andra sätt och allt, tror det kan ha varit den största utläggningen någonsin jag haft på engelska hittills. De lyssnade på allt och sa att de inte slår dem utan bara hotar lite när de absolut inte lyssnar. Så kändes som en tyngd lyftes bort, kommer fortfarande att vara vaksam på detta, vem hade inte det liksom. Så det är lite vad jag brottats med inombords nu dessa dagarna. Och nu låter allt jätte hemskt och som om jag är livrädd eller något, men det är jag INTE. Jag trivs, så egentligen är det, det enda riktiga  orosmomentet jag haft hittills i alla fall.

L