aupairusa

Det har närmat sig steg för steg, med snabba steg får man tillägga. Det som kändes så avlägset ett tag finns nu runt hörnet. Om en vecka sitter jag på ett plan mot NY med Sverige bakom mig, och jag lämnar alla underbara människor för ett år, människor som jag vet att jag kommer sakna oerhört. En resa jag var peppad för till max börjar alltmer avslöja de svåra bitarna. Säga hej då till alla, pratet blir ibland som om man lämnar för evigt, men så är det ju inte, det är ett år och det går fort, eller? Att träffa kompisar för sista gången känns konstigt, för det är så naturligt när man träffas och det känns fortfarande som om man ska träffa dem snart igen, men så är det ju inte. Naturligtvis hoppas man att någon kommer på besök, men realistiskt vet man att det mesta är drömmar. Något man vill men som av någon anledning inte blir av. Detta är min dröm och jag satsar på den, detta är något jag valde, något jag tror på. Därför vet jag att jag kommer klara det, eller vet och vet, men jag har gjort ett val och jag har ett mål och jag ger inte upp. Att klara av detta kommer betyda så mycket för mig, jag kommer att utvecklas, lära känna mig själv bättre mm. Det låter som klychor men det är så det känns. Som en vinst, visserligen med vissa uppofringar, men ibland måste man våga lämna sin bekväma zon och våga ta chansen!

Linnéa