aupairusa

Så idag gick vi upp igen för att hämta bilen när Dave åkte till jobbet, troligen sista dagen! Skönt i så fall. Efter det var det frukost, vet inte hur många ägg jag har kokat under denna tiden jag varit här, de äter typ 3-4 st till frukost, haha, men de äter i alla fall.



Sen åkte vi för att bowla och fick några bra bilder, och de som tycker att man ska låta barn vinna har fel;) Haha, inte kul om inte alla går in för det. Fick till och med in en strike, det är så man får respekt här. Annars har jag fungerat som en rörande lekplats vilket innebär, snurra, hoppa upp på ryggen osv...
Och fick internationella telefonsamtalen att funka idag, så satt i telefonen i ca 2 timmar med mor och far:) Härligt att prata av sig lite, medans man fixar med tvätt, multisysslare här ja! Sen tränade jag idag med, gav mig ut och sprang, gjorde lite övningar så känner mig lite duktig. Hittade ett gym med inomhus pool med men de tog 250 dollar för ett år + avgifter för vissa klasser, så ska tänka över om jag vill ha klasserna eller inte, men pool hallå! Tror jag ska köra på denna, har inte bestämt mig helt iofs, ska dit och kolla upp det först.
Take care!

För er som inte vet så har jag fått lite husdjur på köpet när jag flyttade in hos min värdfamilj. Detta är Mobey, en pomerian, han är så söt. Han kommer alltid upp till mig när jag sitter i soffan för att gosa, han är så mysig att jag inte ens bryr mig om när han utför sina behov som ibland behövs städas upp. Och då är det en go hund, hade en diskussion med några på släktträffen om Mobey verkligen kan räknas till hund och vi kom fram till att han egentligen bara har hund potential och inte helt kan räknas till hund här är en liten bild på honom:)


Mobey

Jobbade idag, så gick upp tidigt för att få upp barnen sen åkte vi med Dave som släppte av oss så jag kunde ta Mercedesen som jag för tillfället få låna från Sharin, så åkte vi till IHOP (international House Of Panncake) för frukost. Hade kul där käkade, spelade lite tre i rad för att underhålla dem osv. Sen åkte vi hem, slappade, kollade lite tv, fick prata lite med Agnes som kommer och städar varje måndag, hon är så trevlig, får massor av tips av henne. Sen var det dags för att laga lite lunch blev svenska köttbullar från ikea med klyftpotatis och skidärtor stekta i lite smör och salt, mums. Sedan började dessvärre min nacke göra galet ont proppade i mig Ipreen smörjde med voltaren inget hjälpte så slutade med huvudvärk och att jag fick vila på rummet medans Gabby och Jacob lekte, de visade hänsyn men sen ville de komma och visa sina armband, bad dem räkna dem och de har runt 100 st var, haha. Och så nu sitter jag här och försöker kolla vad som händer hemma i Sverige och förmedla lite vad som händer här, antar att vi får ta bibblan imorgon, sen tjatade barnen på mig om att de ville till ett barnmuseum så får se till att kolla upp det.

Första helgen ledigt och första gången jag ska in till NYC  med några andra aupairer och shoppa, woho! Detta var vad som hände, jag fick ta tåget in själv efter att dave släppt av mig vid hicksville station, eftersom de andra inte tar samma tåg sen möttes vi upp i Pennstation egentligen skulle vi mötas ute vid Durane, men jag hade turen att Dominic såg mig så jag behövde inte leta efter mötesplatsen som vi hade bestämt och som jag vet nu att jag aldrig skulle ha hittat till, så puhh någon gång ska man ha tur! Sen letade vi upp de andra två som åkt själva, älskar NYC när det gäller att hitta, så lätt med deras gatsystem. När vi samlats hela gruppen på 7 pers så gick vi runt lite, pratade, käkade lite, tog en muffins på ett fik som varit med i Sex and the city, gick förbi var de spelade in vänner, där lägenheten låg, gick till Central Park, ja lite turist varning, fast Dominic hade sten koll på var allt låg så ingen karta och vilsen look, så kändes bra, haha.

Vi gick lite i affärer men inte så mkt, kände det var svårt när vi var en sån stor grupp, så ringde en av tjejernas pojkvän från hemma och ställde till det, så det slutar med att de pratar tyska för att försöka trösta henne så kom helt utanför samtalet, vilket jag kan fatta att de gjorde pga av situationen. Så jag och Petra bestämde oss för att vi går själva och shoppar så får de lite tid själva och reda ut det, de känner varandra sen skolan med, egentligen kände jag ingen så bra sen innan, utan mer bara småpratat med dem på skolan. Vi går och shoppar lite, in och ut i butiker, köpte inte så mycket dock, slutade med en kasse från Victoria Secret, annars var det inget mer. Haha jag kan åka till NYC och inte hitta mer, nästan en bedrift! Men nästa gång då gäller det!

När vi kände vi var klara så drog vi oss mot pennstation, käkade på vägen och bestämde oss för att hjälpa varandra att hitta tågen för vi skulle inte på samma. Vad som händer då är vi hittar Petras först nästan av misstag. Och vad händer next, jo...

Petra: Det här är mitt tåg, hej då hoppas du hittar ditt...
Jag: Ey vänta jag hittar inte här, jag kommer INTE att hitta det! (Allvarligt jag är helt lost)
Petra: Jodå det kommer du, fråga bara någon, sen var hon borta....

Så där står jag, tack så hemskt mycket, är totalt lost och förbannad som in i helvete på Petra, för så gör man inte! Känner Jaha hur gör jag nu då, tänk så hittar jag inte, lagom kul att ringa Dave och Sharin och säga det, känner att de redan ställt upp med att köra mig denna helgen, vill ju inte oroa dem heller. Så jag bara: jaha ta det lugnt nu Linnéa (och nej jag är inte mentalstörd så vitt jag vet) så letade jag upp en tavla med avgångar, så ser jag Hicksville, men det står inte från vilket spår det går, suck! Så kommer det fram en man och frågar mig om hjälp! Haha, andra gången under dagen iofs, och jag kunde faktiskt hjälpa den andra som frågade för jag visste var pennstation låg, stolt! Men hursom helst så står vi där lost och försöker klura ut det, så dyker det plötsligt upp vilket spår jag ska på, glädje! Så mannen gick vidare till en informationslucka och jag letade upp mitt tåg, alldelles själv! Jag är så stolt över mig! Rätt tåg och allt och tågturen gick kanon, så smidigt att ta sig in och ut till New Work City så det lär bli fler turer! Utan missöden förhoppningsvis:)

Problemen slutar inte här dock, för skulle ta bilen hem själv för första gången så Sharin hade parkerat Mercedesen på en plats och lagt nycklarna på hjulet, fattar inte hur de vågar, men men. Så jag går dit, ska ta nycklarna och de är inte där! letar på alla hjulen ingen nyckel...Paniiik! Ringer Sharin:
Jag: Hey sharin! Du vet nycklarna ligger inte här (stressar upp dem lika mycket som mig)
Sharin: Gå in på en resturang eller nått så du inte blir offer för något (ja lugnare blir man ju inte av det, så jag säger att pizza stället är alldelles brevid och att jag kan gå in där.
Sharin: Va?
Jag: jaa pizzerien liggar här brevid.
Sharin: nej det gör den inte

Så jag hade gått till fel parkering som såg likadan ut som den andra, där en svart mercedes stod parkerad och trott den var min, men icke. Så jag gick till rätt parkering och där låg nycklen givetvis på däcket och allt löste sig och jag åkte hem! Utan några skråmor på bilen eller mig och jag hittade till och med eftersom jag hade fått övningsköra den sträckan innan med Dave. Första gången jag körde helt själv dock.

Så sammanfattningsvis: allt gick bra och jag är stolt över mig själv!

Samtidigt som allt är nytt och spännande är det samtidigt lite läskigt, inte för att jag inte gillar att prova nya saker, utan för att man blir osäker. Osäker på hur man ska hantera olika situationer, osäker på vad som är rätt och vad som är fel, eller om det finns ett mellanting. Osäker på vad som ska hända, osäker på situationen. Osäker för att allt är nytt. Alla du möter är ett nytt ansikte, ett nytt namn. De trygga bekanta ansikterna finns inte längre där när du behöver prata, prata lite djupare, visst det finns telefon (som inte fungerar än), visst att det finns datorer, men det är inte som att sitta i soffan hemma nere i källaren och bara prata. Om saker som hur dagen har varit, hur folk beter sig osv, jag saknar det. För jag skulle behöva tjata av mig med någon, någon jag känner och som jag litar fullständigt på. Om jag inte hade tagit ett bekymmer i taget vet jag inte hur det hade gått. Och att jag varit så lugn och trygg i mig själv som jag ändå anser att jag är, inverkar nog en del med. Jag har bara använt facebook för att prata med er där hemma hittills och jag saknar er, men telefonen ska fixas snart! Och då ringer jag gratis! Antar detta inlägget blir mer som terapi för mig själv, känns skönt att kunna skriva ner det på något sätt även om det mest blir svammel som ingen orkar läsa.

Har haft ett problem jag desperat behövt någon att prata med om och Lina vi har gått igenom varje steg i au pair processen och även om du inte vet det så har du varit min räddning på facebook när jag varit nära att flippa ur redan innan vi åkte! Jag ville inte säga något först, för jag ville lösa det själv, utan att oroa någon där hemma.
Bra, dåligt, jag vet inte. Så flippa inte ur nu! För jag gjorde inte det, eller jo kanske inombords. För er som inte vet så är barnaga inte förbjudet i usa och för mig var det extremt viktigt att det inte förekommer i huset jag ska bo i! Och vi har pratat i telefon och över mejl några månader innan jag åkte och de garanterade att de inte slog sina barn som bestraffning.

Men när jag kom hit så smått hotade de med stryk och jag vet inte om det var jag som var överkänslig, men jag reagerade direkt och det tror jag alla i min sits hade gjort för man analyserar verkligen allt. Jag liksom frös till och hjärnan gick minst sagt på högvarv om hur jag skulle takla detta. Spring, säg till, säg inget, vad, hur?! Nästan min första dag, hur gör man? jag fortsatte tänka förbrillt, för detta funkar inte! Hur gör man?! Säg hey, What the fuck are you doing!? verkade inte som en bra idée även om det var lockande, istället valde jag att iakta. Vill bara sticka in med att de bara hotade har inte sett något eller så, för då hade jag haft riktigt stora problem! Så har gått runt och funderat på hur jag ska säga fråga, så igår tog jag mod till mig och styrde in Sharin och Dave på barnuppfostran när vi pratade och talade återigen om min uppfattning om det, och la styrka på att jag inte tolererade att man slog barn och att det finns andra sätt och allt, tror det kan ha varit den största utläggningen någonsin jag haft på engelska hittills. De lyssnade på allt och sa att de inte slår dem utan bara hotar lite när de absolut inte lyssnar. Så kändes som en tyngd lyftes bort, kommer fortfarande att vara vaksam på detta, vem hade inte det liksom. Så det är lite vad jag brottats med inombords nu dessa dagarna. Och nu låter allt jätte hemskt och som om jag är livrädd eller något, men det är jag INTE. Jag trivs, så egentligen är det, det enda riktiga  orosmomentet jag haft hittills i alla fall.

L

När jag först kom in fick jag en snabb genomgång av huset, sen kom en och fixade med datorn och tv:n så vi satt och käkade. De är bra på att prata så behöver inte prata så mycket själv, vilket kan vara gott nu i början eftersom jag inte kan uttrycka mig tillräckligt snabbt på engelska muntligt än, men det kommer! Har fått lite komplimanger över min engelska, så jag kan inte vara värsta katastrofen! Känns bra. När han var klar packade jag upp mina grejer i mitt rum som ser ut så här:

 
Mitt rum

Gillar att det är lite ombonat, gabbys gamla, hon flyttade in till Jacob så de delar rum nu men det funkar bra för de två kommer riktigt bra överens, mesta dels av tiden i alla fall! Kändes lite skumt att gå i kylskåpet, vilket jag oroat mig för innan med! Men eftersom jag är den enda som lagar mat har redan köket börjat bli mitt område. En annan sak är kvällsrutinerna, jag har redan märkt att det är då jag passar på och fråga Sharin och Dave saker, så igår fixade vi min adapter så allt som postas på bloggen kommer ut lite efter för jag vill få med allt, jag vill själv kunna gå tillbaka och kolla och dessutom känner att jag vill skriva av mig lite. Men saken är att man stegvis kommer in i det mer och mer, det känns inte så främmande att jag behövt stänga in mig eller något. Jag försöker att vara social och framåt för att visa vem jag är och för att också de ska vänja sig lite vid att ha mig här, jag är ju deras första Au pair. Sen är det bra att se hur Sharin och Dave hantera situationer för att veta hur jag själv kan göra och hur de brukar göra och så.

Här bor jag!

Sen skulle vi äta, var dock inte så hungrig, men i denna familjen äter man mycket, och det är amrikanska portioner, vilket betyder svensk storlek gånger 2! Vilket betyder att jag åt halva... så nu får jag höra massa som the one that doesn't eat, och liknande, men jag vill stå på mig, för jag vill inte rulla hem. Så de första dagarna var det fastfood eller resturang som gällde, nu är det min matlagning. Hittills har jag gjort potatis, kyckling och bearnaisesås, vilket älskades av alla utom Jacob, han åt bara kycklingen så kanske borde vara glad över det. Sen har jag gjort pasta och köttfärssås, vilket uppskattades av alla utom jacob igen...som fick chicken patties istället. Han smakade inte ens, men nu har jag talat om för Sharin och Dave att jag kommer att ha det som regel att de måste smaka lite av varje sak på tallriken. Tack mamma för bra uppfostran! Idag blir det majskolv och något mer, får se vad jag hittar på.

Vi åkte till barnen som hade en hästshow där de fick visa vad de lärt sig på lägret, så de travade runt och ja allt annat man gör när man rider. De var så söta, lite blyga först, men vem är inte det!
Träffade Howie, deras morfar som var där och tittade med, som frågade ut mig om sverige och jag tror jag råkade få svenskar att låta som grottmän där städerna är riktigt små och där alla jagar älg, oups!

(jacob på sin häst)

Fick en lista av Cultural Care på personer som skulle flyga samma dag som jag, tanken är att man ska kunna ta kontakt och slippa flyga själv. Känns dock lite konstigt att höra av sig till en okänd person man inte vet något om, för att fråga om hon vill checka in med en.Men flyget tar ju faktiskt bara ca 2+9 timmar, så då är det ju inte så farligt att sitta jämte någon om det blir helt fel, eller? Lyckligtvis visade det sig att det inte var några problem. Hon var verkligen en härlig tjej så det är henne jag hänger ihop med mest här nu på skolan, känns skönt att ha någon att prata svenska med mitt bland alla tyskar! 130 stycken är de och helt klart överrepresenterade! Känns lite synd att man inte läste tyska i skolan nu, för de pratar hellre tyska än engelska även om man står där, otrevligt är ordet! Men känns ändå okej, man förstår i alla fall vad alla säger utan problem när det gäller engelskan, ja när det inte blir för mycket tysk dialekt då. Fast nog om tyskar nu, istället går vi över till tjeckier;) Jag delar rum med en därifrån, det finns alla möjliga nationaliteter här, vilket är rätt kul egentligen. Man märkte det verkligen på Sing along "mötet", då alla länderna skulle framföra en barnsång med dans inför resten, vilket råkar vara ungefär 300 elever! Och nej jag har inte scenskräck! Haha, men det gick bra ändå.

Förberedelse inför visumet:

Det börjar med att du får ett kuvert hemskickat från culture care (om du åker med dem) där finns instruktioner om hur man ska gå till väga.

• DS 160 ansökan görs på internet på: http://stockholm.usembassy.gov/ds-160.htm 
  Se till att spara ordentligt, det gör man längst ner på sidan där det står save, gå sedan in och klicka på knappen till vänster innan du fårtsätter med ansökan. Kom ihåg att spara ofta och var ute i god tid! Confirmationpage ska skrivas ut!
• Till ansökan så ska man ha ett kort se storlek och regler ambassadens hemsida. Jag tog mitt med min kamera, men man kan gå till expert och fixa det. Fotot ska vara digitalt, vilket betyder att man inte måste ha det utskrivet med sig, utan det kommer bara med på confirmationpage.
• Betalning till visumet på 1120 kr görs på banken, se till att få orginalkvitto samt bankens stämpel.
• Personbevis 120 beställs på telefon, det tar ca en arbetsvecka att få hemskickat.
• Ett kuvert frankerat med 65 kr där din egna address står utmärkt, skriv ring culture care och meddella att jag fårr visum som en påminnelse.
• Givetvis ska även passet med.

Detta är vad som behövs göras, samt lite tips för att underlätta.

Så här gick det för mig...

Jag hade beställt personbeviset i tid, sen började jag med ansökan, eller försökte i alla fall. Jag laddade upp ett foto, men hade givetvis problem med storleken men det löste sig. Det fortsatte dock att krångla eftersom jag inte kunde skriva in mina uppgifter, eftersom jag inte hämtat ut passet ännu. Så det hela slutade med att jag dagen innan var på banken och betalade sen satt jag med visumansökan till sent på kvällen och skulle givetvis åka klockan 3 mot Stockholm. Ytterliggare problem stöttes på när den skulle skrivas ut, tack och lov för att det finns de som ställer upp! Slutade med någon timmes sömn innan vi åkte i alla fall.

Vi var framme kvart över sju på ambassaden och då stod det en tjej i kön. Vi konstaterade att säkerheten var hög så mamma och min bror bestämde sig för att gå, kön växte med Au pairer och vi stod och pratade och huttrade. Klockan 8 skulle vi få gå in, men inte förens klockan 9 så öppnade de. Man fick gå in en och en genom säkerhets kontrollen som liknar den på flygplatsen. Sen kom man till en byggnad fick gå in och lämna sina papper och sedan vänta på att de ropade upp en till luckan. Jag säger bara lyssna noga för man hör inte så bra bakom glaset de pratar igenom. Jag fick tre frågor:

• Vart ska du bo?
• Hur många barn ska du ta hand om?
• När åker du?

Kändes lite löjligt, men nu är det gjort. Så nu är det bara att vänta på att få brevet med passet och visumet hem i brevlådan. Förberedelserna innan var lite jobbiga, mest för att det inte blev rätt första gången, så se till att ha tid på er!


Förberedelsemötet
Efter besöket på ambassaden var det förberedelsemöte på Culture Care, kändes som det var skönt och höra informationen även om det inte direkt kändes som någon ny information. Däremot fick man träffa lite andra au pairer och att ta kontakt, jag antar att det är bra träning inför USA.

Lycka till med ansökan allihopa!

Jag låter bilderna tala för sig själva för att summa upp dessa två dagar, men inte bara dessa utan även alla andra dagar vi haft tillsammans. Allt vi gjorde och upplevde alla minnen vi har, skulle ta alldelles för lång tid att skriva ner. Jag kommer verkligen känna saknaden av er när jag är borta, men det är en tid då alla väljer att göra vad de vill. Att åka till USA är min dröm, och ni har er. Så se till att ta världen med storm, vart ni än hamnar, skapa nya minnen och njut av de gamla!